Hej!
Något av det viktigaste jag och Maria vill förmedla, när vi
är ute och jobbar med kränkande särbehandling med grupper på olika arbetsplatser,
är vikten av att bryta tystnaden och säga ifrån när någon behandlas illa. Det
är så vanligt, att personer som blivit utsatta för kränkande särbehandling på
sin arbetsplats, berättar att det värsta inte var själva kränkningarna utan vetskapen
om att fler kände till kränkningarna men inte sa något, inte gjorde något för
att förhindra det. Genom att inte säga ifrån är man en del av den kränkande
särbehandlingen. Så, säg ifrån!
Jag var i Stockholm i helgen och såg musikalen Så som i
himmelen. Det var en fantastisk upplevelse. Jag skulle kunna skriva en mycket positiv
recension av själva musikalen här, men det hoppar jag över i det här forumet.
Istället vill jag berätta lite om handlingen kopplat till det här med vikten av att inte vara tyst.
Musikalen, som bygger på filmen med samma namn, handlar om
Daniel, en mycket framgångsrik dirigent med de stora världsscenerna som sin
arbetsplats, som flyttar hem till sin lilla hemby. I musikalen får vi möta
människor som har den gemensamma nämnaren att de är med i kyrkokören, en kör
som Daniel blir ledare för. Det är en brokig skara människor som utvecklas
tillsammans, som körsångare, men också som människor. Det är två människor här
som jag vill lyfta fram, Holmfrid och Gabriella. Holmfrid, som är kraftigt
överviktig, kallas Tjock-Holmfrid. Det är särskilt en person som kallar honom
det, men de andra säger ingenting om det. De är tysta och det får fortgå. Gabriella
misshandlas av sin man. När hon kommer till kören, ibland blåslagen, ibland med
skräck i blicken, är det tydligt att de andra vet vad som pågår, men ingen gör
något. Det är riktigt illa. Till slut sker en förändring. Holmfrid bryter ihop och berättar om hur sårad
han har blivit, ända sen skoltiden, av att bli kallad Tjock-Holmfrid. Han som
använder det namnet på Holmfrid och de övriga i kören förstår och förändrar sig.
Gabriella får till slut stöd och hjälp av körens medlemmar. De handgripligen
skyddar henne mot den misshandlande mannen och någon erbjuder boende åt Gabriella
och barnen. Tystnaden bryts och vännerna börjar agera och Holmfrid och Gabriella, men även resten av
körens medlemmar, påverkas positivt. Men tänk hur det skulle kunnat vara om någon eller några hade sagt ifrån eller agerat på annat sätt betydligt tidigare. Holmfrid och Gabriella hade kunnat slippa mycket av sitt lidande.
Så som i himmelen är en påhittad historia, men den beskrivna
tystnaden i en grupp, den finns i verkligheten, på många ställen, på många arbetsplatser. Den tysta massan har en
otroligt stor möjlighet att förändra livet för människor genom att inte vara
tyst längre. Om vi ska kunna skapa friska arbetsplatser där alla medarbetare
har möjlighet att trivas, må bra och prestera, då behöver tystnadskulturen
brytas. Var inte tyst!
Här kan du läsa mer om hur jag och Maria jobbar mot kränkande särbehandling:
/ Sara
